En fråga om människosyn

Ett av våra största problem är att ingen tar ansvar. Inte ens statsministern, och på sikt måste varje medborgare ställa sig frågan om det är vettigt att arbetsgivare tar ansvar för personal.

Jag brukar säga att vi får inte personal i Sverige om vi anställer
Vi får barn. Jag ska rehabilitera folk som börjar med knark. Jag ska betala lön till folk som inte ens är på jobbet. Jag ska utreda folks sexualitet? Jag får inte fråga om folk gillar / tänker skaffa barn.  Jag får inte…jag ska… får inte… jag ska…

Om folk skadas på en arbetsplats jag har ansvar för ska jag givetvis ta det ansvaret men har jag verkligen ansvar för om folk börjar sniffa ebook_bluekokain?

Gränserna mellan privatliv och arbetsliv luckras upp, och det har också inneburit att arbetsgivare ringer personal (läs: barnen) även på helger. Är det inte konstigt att jag har mer ansvar för personal i en firma än vad jag har för mina egna barn?

Kan inte folk sjukförsäkra sig i Folksam och If? Och jobba på jobbet? och sköta privatlivet utanför det?

Nu tar vi ytterligare ett steg. I dag är det arbetsgivarna som, bortsett från den första karensdagen, betalar sjuklön för sina anställda under de första två veckorna. Till skillnad från många andra utgifter är sjuklönekostnaderna extra problematiska eftersom de är svåra att på förhand beräkna.

Nu finns ett högkostnadsskydd för sjuklöne­kostnader som upplevs krångligt och som få använder. Men det stora problemet är att små företag missgynnas då ersättningen från staten beräknas utifrån den genomsnittliga sjuklönekostnaden för samtliga arbetsgivare. Eftersom sjukfrånvaron generellt är lägre i mindre företag är det få små företag som får del av dagens högkostnadsskydd. Läs mer

Kommentera

Translate »
%d bloggare gillar detta: