Jag ogillar det skarpt, kanske?

På 80-talet ombads jag att spökskriva en bok åt chefen för  Länskriminalens narkotikaroteln, och boken fick namnet ”Huddingegruppen – norra Europas främsta narkotikaspanare” och jag tvingades fundera igenom vad man kan och inte kan publicera.

För att skriva en bok om ett kriminalfall krävs det att det är ett spektakulärt brott, och ”Kapten Klänning” uppfyller väl det kravet, och det är nog bra för samhället om författare håller koll på rättssamhället men jag vet inte om just poliser ska skriva – än mindre åklagarna eller domare.  Vi måste kunna bli hörda av poliser, anhållna, häktade och till och med bli dömda utan att poliser gör böcker av oss. Eller?

Vi medborgare får inte en ökad insyn för att en polis skiver om ett / sitt fall, snarare tvärtom. Vi får insyn om en journalist eller författare gör det, i bästa fall. Jag är kluven; jag vill inte hindra yttrandefrihet men dessa böcker skrivs inte för att värna den utan för att tjäna pengar / bli känd.

I alla tider har t.ex. socialtjänsten klagat över att poliser håller så hårt på sekretessen
I alla tider har jag klagat över att polishusen verkar läcka som såll.
Vi får fundera på saken.

jakten-pa-kapten-klanning”Historien om polisens jakt på en av Sveriges värsta sexbrottslingar är både spännande och hjärtskärande.”
Katarina Wennstam

I juli 2009 knuffas en man ut från sjätte våningen i ett hus i Stockholmsförorten Bredäng. Polisens mordutredning avslöjar att den döde mannen hade en böjelse för våldsamt gruppsex. I förhör säger ett av hans unga kvinnliga offer att en av förövarna är polis. Hon visar fram en tidningsbild. Polisen Jonas Trolle får en chock. Mannen på fotografiet är Göran Lindberg, Kapten Klänning, rektor på Polishögskolan, en förkämpe för jämställdhet som arbetat mot kränkningar och sexism.

Jakten på Kapten Klänning är en sann berättelse om ett unikt brottsfall. Aldrig tidigare har en så hög polischef varit misstänkt för så grova brott som Lindberg. Historien är som hämtad ur en kriminalroman: telefonavlyssning, hemlig spaningsgrupp inom polisen och en husrannsakan på Polishögskolan. Men här skildras också de traumatiserade offren vars liv förändrats för alltid.

Jonas Trolle är kriminalkommissarie vid Länskriminalens spaningsrotel i Stockholm.

Göran Lindberg dömdes 2010 till sex års fängelse för våldtäkt och grov våldtäkt.

Dokumentär om Skomakarligan, som Huddingegruppen handlar om delvis.

 

2 Responses to Jag ogillar det skarpt, kanske?

  1. Tomten back in black skriver:

    Skomakeriet låg på Kungsholmsstrand bredvid en butik jag brukade handla hos. Krim satt ofta i fikarummet och turades om att spana på skomakaren. Alla sa det var märkligt att det aldrig var några kunder där.

    Jag jobbade ett tag i en butik i slutet på Hornsgatan några år tidigare och krim brukade komma in och spana på butiken tvärs över gatan från oss. Vet inte varför, de brukade ofta stå och spana vid skyltfönstret.

    • Lena Holfve skriver:

      Jag har få minnen trots att jag har skrivit boken men en sak jag minns är att poliserna initialt hade tolkar som var kriminella… Efter ett tag upptäckte man det och bytte ut tolkarna…

Kommentera

Translate »
%d bloggare gillar detta: