Våra mest övergivna barn

Jag har haft femton fosterbarn på 70-talet, och ungefär vid denna tid läste jag igenom i princip alla utredningar som gjordes, och jag minns en av dem som handlade om diplomaternas barn. UD hade bemödat sig om att ta reda på hur de mådde av alla uppbrott och separationer som ingår i förälderns jobb.

Några av mina fosterbarn, och ett par övervakningsärenden jag haft, kommer ifrån överklassen, och en av dem fick vädja, böna och be om att få bli omhändertagen, och blev det slutligen. Pappan som var VD för ett stort börsnoterat bolag höll på att slå ihjäl såväl fru som barn, och mamman tog också livet av sig. Pappan dog rätt snabbt sen av sin alkoholism.

Mängder med levebrödsbarn
En av killarnas pappa hade en 12-rummare på Karlaplan, och grabben var ett levebrödsbarn – mamman hade blivit med barn medvetet med en rik man, för att säkra sin egen ekonomi, och då jag träffade honom satt han bunkrad och betraktades som en av Sveriges farligaste män.

Jag var hans övervakare i tio år, och är man ”bunkrad” har man rätt till en övervakare för man får inte ha kontakt med någon annan så övervakarna sätts in i princip för att klienterna inte ska bli tokiga av isoleringen.

Det handlar främst om brevväxling, av naturliga skäl.

När man stängde Lundsberg fick jag nästan kramp i magen
Jag blev väldigt upprörd. Den bunkrade killen har gått där, och jag känner fler, och min första tanke var;
”Men Herre Gud! Vart ska de ta vägen!!! Barnen!!!”

Om du läser DN-artikeln nedan kommer du möjligen att uppleva vad jag gör?
En skribent som tror att det är ”bra” att tillhöra överklassen – man blir med automatik lyckligare, ungefär. I Sverige räknar man så; mycket pengar = lycka. Det står bara för att svensken är en känslomässigt underutvecklad materialistisk idiot som inte ens har fantasi nog att förstå vilka det är som verkligen behöver Lundsberg.

Jag vet inte om du är beredd att ta emot barnen?
– I ditt hem? Många av dem har inget, inte på riktigt.

Jag tänker att den gälla tonen i breven – ”vilken dag som helst kan man min värld rasa samman igen” – är ett utslag av nedärvd aristokratisk stolthet. Och det är nog sunt att denna får sig en törn. Att en nioårig pojke får sina fasta föreställningar om framtiden osäkrade. Det kan inte vara nyttigt att låta familjens traditioner vara så avgörande för ens egen identitet. Det är bra att Skolinspektionen kränker barnen, upphäver denna förutbestämda ordning. Ur askan kan arvingarna skaffa sig en mer självständig bild av sina framtida liv. Läs mer  av författaren Björn af Kleen, som också kan beskriva barer.

Kommentera

Translate »
%d bloggare gillar detta: